Klockan var fem på morgonen och jag sov. Trodde jag, vaknade av att katten jamade. Egentligen sov jag väl inte, men jag befann mig i ett ganska sovande tillstånd i allafall. Jag tror det kallas halvsov.

 Katten ville ha vatten omedelbart, den hade bråttom, jag snubblade och krockade in i väggar på min väg till toaletten för att släppa ut vatten ur kranen åt katten. Sedan väntade man i ca 5 minuter tills den hade druckit klart, under de fem minuterna sov jag nästan stående. Jag hann just och just krypa under täcket igen med mina iskalla fötter innan Den satt där igen. Nu ville Den gå ut. Tänkte igen "fan nu måste jag stiga upp igen" och det gjorde jag, stack in de iskalla fötterna i mina tofflor och snubblade mig till vardagsrummet och öppnade fönstret åt Den. Snubblade tillbaka till sängen och spenderade nästan en kvart i att försöka väcka liv i mina fötters yttre blodkärl.  Undrar om det är rökningen som har förstört denna ytliga blocirkulation?

Sedan somnade jag visst, och vaknade 10 timmar senare alldeles skräckslagen. Nu hade dagen flugit iväg på sina vingar än en gång.

Känner mig alltid nästan gråtfärdig när jag sovit förmycket. Skulle ju ha hur mycket att göra som helst, men känns som om man aldrig får något gjort. Som om man skulle måsta ha en extra motor till förfogande. Tror detta bestämt kallas vinterdepression.

Hur det svider i magen varenda gång man känner sig stressad och, man beteér sig verkligen som om man skulle vara sjuk utan botemedel. FINNS DET NÅGOT SATANS BOTEMEDEL TILL DENNA JÄVLA FOLKEPIDEMI?

Tror desvärre inte det.

Jag ligger och vrider mig i sängen, ögonlocken är tunga som cementblock. Min högra äggled smärtar lätt när jag andas. Jag finner fel sorts energi på fel plats. Mörkret i rummet slutar vara mörker, nu är det ett gigantiskt skuggspel, jag ser Clownen och hästen, ryttaren och hunden, alla figurer från mitt rum i barndomshemmet. Det är ett sjukt spel de leker, vem som lyckas med att skrämma mig mest. Mitt hjärta dunkar i snabb, hård takt, som om någon skulle knulla i min bröstkorg.

Vänder mig, nu känner jag hur det börjar surra i mina öron och jag får svårt att andas, verklighetskänslan existerar inte mera och jag är Rädd. Rädd för att jag skall dö. Rädd för att hjärta skall sprängas. Drar upp benen mot den knullande bröstkorgen, detta känns bara ännu värre. Dynvaret har lämnat efter sig små tryck på min kind och hals.

Min kropp och hjärna strider mot mitt medvetande. ATTACK