Klockan är 03,20

Jag väntar på brev. Ett kallt kuvert att kunna ta i med mina händer. Känna pappret mot min hy i vårsolen. Känna solen reflektera mina trötta ögon.

 Så detta kallas liv? Väntan på en man i 9 månader.

Jag bruka oftast lägga på en panna kaffe medan jag springer ut i vårsolen för att hämta posten. I min postlåda ligger åtminståne hufvudstadsbladet, någon enstaka räkning och reklam. Åtminståne en gång i veckan ligger där också ett brev från min Älskling. Stavat med stora bokstäver står det mitt namn. Sådär härligt. Med den härliga handstilen som jag till att börja med hade svårt med. Jag tyckte den var för barnslig då han bara skriver med stora bokstäver. Precis som man gjorde i lågstadiet.

 Men jag har kommit över det nu. Istället funderar jag om han kanske irriterat sig smått på min handstil. En bunt med 10 fucking sidor med oläsbar text, full med ångest, klagan och längtan. Har han kanske funnit det frusterande. I alla fall kan jag förstå att han finner det oroväckande.

Det heter JAG vs världen med stort v, eftersom jag uppskattar mänsklig existens och livet, men under den senaste tid har jag börjat, förutom att nervärdera mig själv, tröttnat på människor. Jag har blivit socialt rubbad. Socialt begränsad. Är det en sjukdom eller är det bara en benämning?

Jag tippar på det senare, eftersom  man inte kan vara socialt begränsad, och om man är socialt begränsad kan man påverka det om man vill. Man kan bättra sig själv som människa, man kan hela sig, smälta in i samhället, vara avslappnad i stora folkmängder. DET ÄR BOTLIGT!

Min resa till orten där fängelset ligger var denna månad mycket givande och nästintill roande, jag menar innan jag gick genom porten. Nog för att det var det också efter att jag passerat porten. 

 Anlöände ca 11.40 till Orten varefter jag bestämde mig att jag skulle spendera mina 55 minuter åt att gå från bussen till en servicestation föra att dricka kaffe och äta ett rågbröd och spela lite photo play. För att sedan kunna i lungn takt gå till Anstalten för att klä av mig ytterklkäderna och hälsa på min Älskling.

 I stället blev min resa enn upptäcktsfärd i testosteronhaltens rike. Någon jävla idiot hackade på en annan idiot för att den andra idioten hade hotat honom med kniv på en hemmafest.

"Du hooota mig med köööökskniv på¨en hemma feeest, IIIngen hoootar mig med kniiiv "

"Ja...aa.. (stammar den andre)

"Nyyy ska dyy gå ner på knä o be om förlåtelse"

Orkar verkligen inte skriva replikens fortgång, Det där säger väl allting. Gärningsmannen (kan inte precisera vem som är mera gärningsman, han som knivhotade eller han som blev hotad)

Nå, knivhotaren går efter en örfil ner på sitt ena knä och ber om förlåtelse, varvid den andra ropar högt i rökkabinetten att han inte är aggresiv. Jovisst, inte aggressiv, han tror väl inte seriöst att någon tror honom. Jag vet inte vad jag blev mest upprörd av, han som bad honom gå på knä eller han som gick ner på knä. Man skulle väl tycka att varje människa som har sunt förnuft och dryga självrespekt skulle ha spottat den knivhotade i ansiktet och sakt "helvete heller"

"Oikeus on voittanut taas" Jag bara föreställde mig i samma situation och kom fram till den slutsatsen att jag skulle ha spottat honom i ansiktet. Dels för att han är en idiot och dels för att han var elak.

Hela rökkabinetten fylldes anyway(frånsett från cigarettrök) även av en myllrande våg av koncentrerat testosteron. Som enda kvinna på stället kunde jag naturligtvis inte något annat än stiga upp från min stol och gå därifrån. Det var en av de mest kvävande känslorna jag haft. Jag menar, jag hade sinnena på helspänn på grund av nervositet inför träffen med Älsklingen. Men detta tog priset. Jag visste ju inte om jag skulle vara häpnad eller bara skratta.

På Anstalten var allt so  vanligt, älsklingen såg jag redan i korridoren i sina egna kläder. Jag blev insläppt i mötesutrymmet före honom, så jag kokade kaffe åt oss och väntade på att han bytt kläder. Sedan kom han in. HAn hade surat i föregående brev HELT utan orsak, och typ klandrat mig för att vara en ond människa som inte skickar alla mina pengar åt honom. Jag frågade anyways om han ännu vara sur, och det var han definitivt inte. JAg menar som försälskad har jag märkt att hur arg man än är för stunden kan man ändå inte vara det sedan när man träffar sig partner. Men detta gäller då endast då man verkligen tycker om varandra. 

 Men allt gick som vanligt, mycket kaffe, mycket snack och närhet. Och engångsanvändning av engånsgslakanen. Det är det mest pinsammaste sex jag har haft :) Nå kanske man snart får ha sexuellt umgänge i egen säng.

Hur kan en människa vara så självisk? JAg funderar mycket på framtiden och tänker, jag har fördomar, jag har verkligen förutfattade meningar om vissa personer.

Vissa skaffar barn, vissa skaffar barn fast de inte borde. Vissa borde inte alls skaffa barn.

Nålen hackar mot jeanstyget, jag vänder och vrider, nålen hackar vidar klick klick säger symaskinen. Jag trampar på pedalen för att komma åt önskad fart på packandet av jeansen. Sen hör jag KNICKS! Nålen har gått av, just när jag kommit upp i rärra farten av syendet. Har ådstatkommit otroligt mycket idag. Bland annat ett toalettpappershållare och en hållare för borstar och andra badrumsateraljèr.

 Skall laga vändagskort idag, det tycker jag om. Nu måste jag nog fortsätta.Känner mig som fucking fem år gammal med flagnande nagellack på fingrarna och potatismos på blusen.

Det brinner säger jag, hela världen står i lågor, säger jag.

Räcker ut min hand i det kalla vintervädret, kylan tränger sig in i alla mina porer, fukt.

Ett virrvarr av människor står på torget, jag synar allihop som om jag vore en agent. En agent av ett mystiskt spionageuppdrag. Jag fryser. Det är kallt.

Jag räcker ut min hand, känner hur Hans hand omfamnar den, Min kalla hand är i Hans varma hand. Flätar in mina fingrar. Fukt

Klockan var fem på morgonen och jag sov. Trodde jag, vaknade av att katten jamade. Egentligen sov jag väl inte, men jag befann mig i ett ganska sovande tillstånd i allafall. Jag tror det kallas halvsov.

 Katten ville ha vatten omedelbart, den hade bråttom, jag snubblade och krockade in i väggar på min väg till toaletten för att släppa ut vatten ur kranen åt katten. Sedan väntade man i ca 5 minuter tills den hade druckit klart, under de fem minuterna sov jag nästan stående. Jag hann just och just krypa under täcket igen med mina iskalla fötter innan Den satt där igen. Nu ville Den gå ut. Tänkte igen "fan nu måste jag stiga upp igen" och det gjorde jag, stack in de iskalla fötterna i mina tofflor och snubblade mig till vardagsrummet och öppnade fönstret åt Den. Snubblade tillbaka till sängen och spenderade nästan en kvart i att försöka väcka liv i mina fötters yttre blodkärl.  Undrar om det är rökningen som har förstört denna ytliga blocirkulation?

Sedan somnade jag visst, och vaknade 10 timmar senare alldeles skräckslagen. Nu hade dagen flugit iväg på sina vingar än en gång.

Känner mig alltid nästan gråtfärdig när jag sovit förmycket. Skulle ju ha hur mycket att göra som helst, men känns som om man aldrig får något gjort. Som om man skulle måsta ha en extra motor till förfogande. Tror detta bestämt kallas vinterdepression.

Hur det svider i magen varenda gång man känner sig stressad och, man beteér sig verkligen som om man skulle vara sjuk utan botemedel. FINNS DET NÅGOT SATANS BOTEMEDEL TILL DENNA JÄVLA FOLKEPIDEMI?

Tror desvärre inte det.

Jag ligger och vrider mig i sängen, ögonlocken är tunga som cementblock. Min högra äggled smärtar lätt när jag andas. Jag finner fel sorts energi på fel plats. Mörkret i rummet slutar vara mörker, nu är det ett gigantiskt skuggspel, jag ser Clownen och hästen, ryttaren och hunden, alla figurer från mitt rum i barndomshemmet. Det är ett sjukt spel de leker, vem som lyckas med att skrämma mig mest. Mitt hjärta dunkar i snabb, hård takt, som om någon skulle knulla i min bröstkorg.

Vänder mig, nu känner jag hur det börjar surra i mina öron och jag får svårt att andas, verklighetskänslan existerar inte mera och jag är Rädd. Rädd för att jag skall dö. Rädd för att hjärta skall sprängas. Drar upp benen mot den knullande bröstkorgen, detta känns bara ännu värre. Dynvaret har lämnat efter sig små tryck på min kind och hals.

Min kropp och hjärna strider mot mitt medvetande. ATTACK

Taas on mennyt koko päivä tähän. Kävin kaupassa hakemaan kaikki paitsi se minkä tarvitsin, ja se oli litran maito.

 No se jäi sitten siihen. Tekisi mieli nukkua, mutta en usko että saan unta, ainakin vielä. Sain kirjeen tänään. Ihanaa kun ei ollu mitään valivali paskaa.